Hemligheter är det man lovat någon att inte säga.
Det osagda är det man känner att man inte kan uttala.
Hemligheter är skamliga och kan skada.
Det osagda är flyktigt och existerar inte som händelse.
Hemligheter går att ta på.
Det osagda är det osedda. Kanske.
Hemligheter sitter det ett lås på som går att öppna.
Det osagda påverkar utan att det märks.
Hemligheter är dåliga sa Fede. De skadar. De tar kraft. Skapar en mur mot omgivningen.
Det osagda kan skada om det sägs. Sanningen är bra. Jag vet vad som finns. Men det osagda har varit osagt så länge och förändrar. Det osagda trivs bra som osagt. Det ligger där det ligger. När det kommer ut river det runt.
Det privata då. Integriteten. Behovet av att ha egna tankar och känslor som inte ska exponeras. Egna aktiviteter som inte ska talas om. Det är självvalt.
En stark integritet är när det finns lite outtalat. Jag skriver det för att testa om det fungerar. En stark integritet är när man är van att ha mycket outsagt.
Att förklara. Redovisa. Och förklara igen. Mönster från barndomen. Berätta om vad man gör. Varför man är där man är när man träffar någon. Det behovet är brist på integritet. Jag växte upp utan den. Och förklarar nu. Utan att någon ber mig om förklaringar. Och jag blir arg på mig själv när jag står och svamlar.
Maskeringen. Att det är bra när det inte är det. Och göra det jävligt snyggt. Stor ansträngning. Det känns mer som rädsla än integritet. För det är farligt att blotta sig. För allt är ju bra.
Motsättningen i att visa för mycket och för lite. För mycket av handlingar, svara på ett outtalat redovisningskrav. För lite av känslor som kräver mod att stå för.
De olika verkligheterna som ges beroende på de outtalade och osagda. Verkligheter som sedan underkänns för det osagda inte blev sagt. Förrän efteråt. Och då ogillas verkligheten man haft. Den underkänns.
Att inte tala men sedan göra det ger makt. Sanningen! Den absoluta. Då tillvaron läggs till rätta som den har varit. Men den har ju inte varit så. För den har rättat sig efter andra parametrar. Som kanske inte varit SANNA men det är ju de som har gällt.
Den historien vill jag skriva. Om hur man lever med människor som inte är de man tror de är. Men samtidigt så är de det. För det är det man lever efter och med. Kan sanningen förändra ens tillvaro i efterhand? Och har den rätt att göra det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar