onsdag 25 maj 2011

Tyssstnad

Vad jobbigt det är med ljud. Hela tiden. Och vad svårt det är att få hänsyn visad när man behöver tystnad. Förutom det uppenbara att telefoner ringer och maskiner och trafik låter, så uppfattas det som direkt fräckt att be att inte få bli störd.
- Bara fem minuter! Snälla! - Det vara bara...
Musik som folk lyssnar på utan hörlurar från sina datorer på arbetsplatser, tex. På några kvadratmeter kan fyra olika datorer spela, förstås olika, låtar. Lägg till telefoner, mobiler och allmänt snack och koncentrationsmöjligheter blir noll. Kör dessutom så 8 timmar och vansinnet är nära...
Jag behöver en igloo. Och kanske en person som spelar lite flöjt för mig. Väldigt tyst.

tisdag 24 maj 2011

Snörpta munnar

Så många kvinnor och så många snörpta munnar. Egentligen är snörperiet och pussmunnen ganska lika varandra. Det innebär en viss ansträngning för att det ska bli rätt.

måndag 23 maj 2011

Så blev det en ganska lång...

... måndag som nu nästan är slut.
Många är sjuka i min omgivning. Tänkte på tunnelbanan hem att man kanske blir sjuk för att man inte orkar vara frisk. Att det är en ventil att få dra sig undan några dagar. Ingen vill bli sjuk. Men om man själv inte drar gränser så gör kroppen det.
Tror jag, kanske.

söndag 22 maj 2011

Söndagsblues

Och så närmar sig måndagen.
Teorin att söndagen är så kort för att måndagen är så lång bekräftas varje vecka.
Förresten är helgen, inte bara söndagen, kort.
En liten kulturrapport är:

"Le concert" av Radu Mihăileanu, fransk komedi, såg jag i fredags. Två stjärnor av fem. En komedi kräver åtminstone ett skratt och här blev det bara ett par småleenden, på sin höjd. Alltför karikatyreskt och lite slarvigt gjord. För många historier i en och ingen lyckades riktigt. En soppa av politik, konstnärsskap, blodsband och tillhörighet. Och samtidigt skulle det vara roligt. Nej, den rkommenderas inte.

Läser, långsamt, långsamt Joan Didion "Att lära sig själv leva". Den skulle också kunnat heta att lära sig själv skriva. Välskriven, inte ett ord för mycket och innehållsrik. En, max två, texter om dagen. En karamell att suga på. Frågan är om jag inte tycker bättre om hennes journalistik än hennes skönlitteratur.

Läser snabbt, snabbt, "Att ringa Clara" av Anna Schulze. Laddade ner den igår och läser säkert ut den ikväll. Slutgiltigt omdöme kommer således imorgon. Den handlar om ett symbiotiskt vänskapsförhållande mellan två kvinnor som startar i tonåren. Nutiden i boken är mer än tjugo år senare och läsaren får parallellt följa nutid med början av vänskapen. Den skildrar besatthet och beroende i vänskap. Av och till ömsesidig. Av och till ensidig. Påverkan och manipulation. Schulze har flyt i texten. Emellanåt riktiga pärlor, meningar värda att stryka under och skriva av. Bara en författare med mycket mognad och självinsikt kan skriva så.

Så. Och imorgon är det måndag.

lördag 21 maj 2011

apropå lunchen idag...

... så tror jag att det värsta som finns är likgiltighet och uttryckslöshet.
Familj ute på restaurang. Föräldrar som knappt pratar. Tuggar och tuggar. Tonårsson som har magnumhörlurar på sig och iphone, Även han tuggar och tuggar men chattar också. Och föräldrarna är totalt likgiltiga. Förvisso ett misslyckat tonårsuppror eftersom ingen reagerar. Men, lilla gubben, jag tror att han ville att någon skulle rycka av honom  hörlurarna och prata med honom.

To The End of The Land

av David Grossman är en bok värd att kommentera.
Jag läste den för ett par månader sedan och den har vandrat med mig, bokstavligen, för den handlar just om en kvinna på vandring. Hon lever i Israel och ger sig ut på vandring när hennes son blir snabbinkallad till militären för en krissituation. Hon klarar inte av att vara hemma och vänta på besked vad som händer honom. Boken är en berättelse om hennes liv, familjen, sonen och framförallt Israel. Hur dessa ständiga krig påverkar den lilla människan. Det är verkligen ingen pro-Israel propaganda utan en skildring av vardagslivet.
Naturligtvis så påminner både tematiken och delvis stilen om Amos Oz. En av de stora. Dock är den här annorlunda. Det slår mig hur väl en man skildrar en kvinna som huvudperson. Moderskap. Kärlek. Hur Makro blir Mikro och vice versa.
Det tycker jag är när litteraturen är som bäst. När stora skeenden kan hittas i små och man kan se samhällsförändringar och skeenden i människors liv. Inga manifest skrivna på näsan. Inget explicit förklarande. Människors liv som visar att politik och ekonomi inte är något abstrakt utan griper direkt in i vardagen.

fredag 20 maj 2011

Symfonikonsertmat

Bredvid mig satt ett ungt par. De hade varsin fiollåda med sig så de var förmodligen elever på konservatoriet. De såg rätt fräna ut. Kängor, läderjackor, mycket kajal; bägge två.
Symfoniorkestern började. Knäpptyst bland publiken. Det räcker med att någon prasslar med en påse för att det ska börja hyschas.
Vår skinnjackekille tar dödstyst upp en röd-vit rutig tygservett som han rullar upp. I den ligger två små teskedar. Sedan tar han upp en burk Nutella. Locket skruvar han upp utan ett ljud. Och sedan sugs det Nutella från små skedar.
Så nu vet ni! Ska ni gå på klassisk musik är det Nutella som gäller, tystare godis finns inte!