Tyssstnad

Vad jobbigt det är med ljud. Hela tiden. Och vad svårt det är att få hänsyn visad när man behöver tystnad. Förutom det uppenbara att telefoner ringer och maskiner och trafik låter, så uppfattas det som direkt fräckt att be att inte få bli störd.
- Bara fem minuter! Snälla! - Det vara bara...
Musik som folk lyssnar på utan hörlurar från sina datorer på arbetsplatser, tex. På några kvadratmeter kan fyra olika datorer spela, förstås olika, låtar. Lägg till telefoner, mobiler och allmänt snack och koncentrationsmöjligheter blir noll. Kör dessutom så 8 timmar och vansinnet är nära...
Jag behöver en igloo. Och kanske en person som spelar lite flöjt för mig. Väldigt tyst.

Snörpta munnar

Så många kvinnor och så många snörpta munnar. Egentligen är snörperiet och pussmunnen ganska lika varandra. Det innebär en viss ansträngning för att det ska bli rätt.

Så blev det en ganska lång...

... måndag som nu nästan är slut.
Många är sjuka i min omgivning. Tänkte på tunnelbanan hem att man kanske blir sjuk för att man inte orkar vara frisk. Att det är en ventil att få dra sig undan några dagar. Ingen vill bli sjuk. Men om man själv inte drar gränser så gör kroppen det.
Tror jag, kanske.

Söndagsblues

Och så närmar sig måndagen.
Teorin att söndagen är så kort för att måndagen är så lång bekräftas varje vecka.
Förresten är helgen, inte bara söndagen, kort.
En liten kulturrapport är:

"Le concert" av Radu Mihăileanu, fransk komedi, såg jag i fredags. Två stjärnor av fem. En komedi kräver åtminstone ett skratt och här blev det bara ett par småleenden, på sin höjd. Alltför karikatyreskt och lite slarvigt gjord. För många historier i en och ingen lyckades riktigt. En soppa av politik, konstnärsskap, blodsband och tillhörighet. Och samtidigt skulle det vara roligt. Nej, den rkommenderas inte.

Läser, långsamt, långsamt Joan Didion "Att lära sig själv leva". Den skulle också kunnat heta att lära sig själv skriva. Välskriven, inte ett ord för mycket och innehållsrik. En, max två, texter om dagen. En karamell att suga på. Frågan är om jag inte tycker bättre om hennes journalistik än hennes skönlitteratur.

Läser snabbt, snabbt, "Att ringa Clara" av Anna Schulze. Laddade ner den igår och läser säkert ut den ikväll. Slutgiltigt omdöme kommer således imorgon. Den handlar om ett symbiotiskt vänskapsförhållande mellan två kvinnor som startar i tonåren. Nutiden i boken är mer än tjugo år senare och läsaren får parallellt följa nutid med början av vänskapen. Den skildrar besatthet och beroende i vänskap. Av och till ömsesidig. Av och till ensidig. Påverkan och manipulation. Schulze har flyt i texten. Emellanåt riktiga pärlor, meningar värda att stryka under och skriva av. Bara en författare med mycket mognad och självinsikt kan skriva så.

Så. Och imorgon är det måndag.

apropå lunchen idag...

... så tror jag att det värsta som finns är likgiltighet och uttryckslöshet.
Familj ute på restaurang. Föräldrar som knappt pratar. Tuggar och tuggar. Tonårsson som har magnumhörlurar på sig och iphone, Även han tuggar och tuggar men chattar också. Och föräldrarna är totalt likgiltiga. Förvisso ett misslyckat tonårsuppror eftersom ingen reagerar. Men, lilla gubben, jag tror att han ville att någon skulle rycka av honom  hörlurarna och prata med honom.

To The End of The Land

av David Grossman är en bok värd att kommentera.
Jag läste den för ett par månader sedan och den har vandrat med mig, bokstavligen, för den handlar just om en kvinna på vandring. Hon lever i Israel och ger sig ut på vandring när hennes son blir snabbinkallad till militären för en krissituation. Hon klarar inte av att vara hemma och vänta på besked vad som händer honom. Boken är en berättelse om hennes liv, familjen, sonen och framförallt Israel. Hur dessa ständiga krig påverkar den lilla människan. Det är verkligen ingen pro-Israel propaganda utan en skildring av vardagslivet.
Naturligtvis så påminner både tematiken och delvis stilen om Amos Oz. En av de stora. Dock är den här annorlunda. Det slår mig hur väl en man skildrar en kvinna som huvudperson. Moderskap. Kärlek. Hur Makro blir Mikro och vice versa.
Det tycker jag är när litteraturen är som bäst. När stora skeenden kan hittas i små och man kan se samhällsförändringar och skeenden i människors liv. Inga manifest skrivna på näsan. Inget explicit förklarande. Människors liv som visar att politik och ekonomi inte är något abstrakt utan griper direkt in i vardagen.

Symfonikonsertmat

Bredvid mig satt ett ungt par. De hade varsin fiollåda med sig så de var förmodligen elever på konservatoriet. De såg rätt fräna ut. Kängor, läderjackor, mycket kajal; bägge två.
Symfoniorkestern började. Knäpptyst bland publiken. Det räcker med att någon prasslar med en påse för att det ska börja hyschas.
Vår skinnjackekille tar dödstyst upp en röd-vit rutig tygservett som han rullar upp. I den ligger två små teskedar. Sedan tar han upp en burk Nutella. Locket skruvar han upp utan ett ljud. Och sedan sugs det Nutella från små skedar.
Så nu vet ni! Ska ni gå på klassisk musik är det Nutella som gäller, tystare godis finns inte!

Mordets praktik...

... av Kerstin Ekman
... bör man läsa
... för hon kan skriva
... och fånga läsaren
... ger tidskänsla
... involverar den älskade Doktor Glas
... och låter den ändå mer älskade Hjalmar Söderberg vara med på flera hörn
... litteraturen blir levande
... och texter vävs ihop
... och blir till en även om de skrivits med många års mellanrum av olika författare.

Hemligheter och det osagda

Hemligheter är det man lovat någon att inte säga.

Det osagda är det man känner att man inte kan uttala.

Hemligheter är skamliga och kan skada.

Det osagda är flyktigt och existerar inte som händelse.

Hemligheter går att ta på.

Det osagda är det osedda. Kanske.

Hemligheter sitter det ett lås på som går att öppna.

Det osagda påverkar utan att det märks.

Hemligheter är dåliga sa Fede. De skadar. De tar kraft. Skapar en mur mot omgivningen.

Det osagda kan skada om det sägs. Sanningen är bra. Jag vet vad som finns. Men det osagda har varit osagt så länge och förändrar. Det osagda trivs bra som osagt. Det ligger där det ligger. När det kommer ut river det runt.

Det privata då. Integriteten. Behovet av att ha egna tankar och känslor som inte ska exponeras. Egna aktiviteter som inte ska talas om. Det är självvalt.

En stark integritet är när det finns lite outtalat. Jag skriver det för att testa om det fungerar. En stark integritet är när man är van att ha mycket outsagt.

Att förklara. Redovisa. Och förklara igen. Mönster från barndomen. Berätta om vad man gör. Varför man är där man är när man träffar någon. Det behovet är brist på integritet. Jag växte upp utan den. Och förklarar nu. Utan att någon ber mig om förklaringar. Och jag blir arg på mig själv när jag står och svamlar.

Maskeringen. Att det är bra när det inte är det. Och göra det jävligt snyggt. Stor ansträngning. Det känns mer som rädsla än integritet. För det är farligt att blotta sig. För allt är ju bra.

Motsättningen i att visa för mycket och för lite. För mycket av handlingar, svara på ett outtalat redovisningskrav. För lite av känslor som kräver mod att stå för.

De olika verkligheterna som ges beroende på de outtalade och osagda. Verkligheter som sedan underkänns för det osagda inte blev sagt. Förrän efteråt. Och då ogillas verkligheten man haft. Den underkänns.

Att inte tala men sedan göra det ger makt. Sanningen! Den absoluta. Då tillvaron läggs till rätta som den har varit. Men den har ju inte varit så. För den har rättat sig efter andra parametrar. Som kanske inte varit SANNA men det är ju de som har gällt.

Den historien vill jag skriva. Om hur man lever med människor som inte är de man tror de är. Men samtidigt så är de det. För det är det man lever efter och med. Kan sanningen förändra ens tillvaro i efterhand? Och har den rätt att göra det?

DVDs

Några filmer nyligen sedda och värda att kommentera (de ovärdiga får inte vara med):

"Mother and Child" av Rodrigo García. Lysande, som vanligt höll jag på att säga. Jag älskar hans dialoger och stillsamma sätt att göra film på. Bjuder inte på överraskningar men toppskådisarna kommer till sin rätt, framförallt Naomi Watts och Anette Benning.

"La Ragazza del lago" av Toni Servillo. Absolut sevärd. En lågmäld historia om ett mord. Ibland lite väl uttryckslösa komissarier men mänskliga sådana. Drama utan dramatik. Som livet oftast är.

"Le pére de mes enfants" av Mia Hansen-Love. Nej, jag tror inte det. Det kändes som det tog en vecka att se den. Första delen som skildrar den stressade mannen var någorlunda intressant. Man upplevde stressen och det omöjliga. Resten av filmen krävde självdisciplin för att se färdigt.

Mäktig tussilago

Har precis läst "Mäktig Tussilago" av Maja Lundgren.
Den läses snabbt och vinner förmodligen på omläsning. Slagfärdiga dialoger mellan Mister (psykiatern) och Oscar. Flirtar med andra romaner, intertextualitet är alltid roligt. Underfundiga formuleringar. Skriva kan Maja. Men sen... Boken kunde ha tagit slut när som helst. Den leder ingen vart och så mycket mer än slagfärdighet, lite samhällskritik och skrivuppvisning är det inte.

Flaskpost

Det här är som att skicka flaskpost. Bara kasta ut något i havet för att se om någon hittar det.

Dagens fundering är i alla fall att jag ska sluta ge råd. Råd till människor med problem. Åsikter. Vet mer och bättre. Allt detta pratande är så jobbigt. Och det är också rätt överlägset om man tänker efter. Jag vet bättre än du så jag talar om vad du kan göra. Råd hjälper sällan. Lyssna och inkännande gör det dock. Praktisk hjälp också. Men allt pratande.... Slut med det.

Drömmar

Tänkte skriva om drömmar men hakade upp mig på fonten. ”Impact” lät ju jävligt bra. De kanske går i uppfyllelse då. Men den fonten var för svårläst. Man vill ju inte ha drömmar som man inte kan läsa sedan. Maiandra lät tillräckligt inspirerande och den fonten går dessutom att läsa.

Tänkte att om jag definierar mina drömmar så kanske de kan gå i uppfyllelse. Om jag själv vet vad jag vill så kan jag arbeta efter det. Eller längta så mycket att någon stjärna därute bestämmer sig för att samarbeta. Allt enligt Coelho, som jag i själva verket tycker är skräp.

Jag drömmer. Vill ha. Vill. Hoppas. Önskar. Så starkt. Eller det gör jag inte. Inte starkt. Jag vet inte ens riktigt vad det är jag drömmer om så starkt kan det ju knappast vara. Nåväl. Drömmer.

Det här är en dröm. Att skriva för andra. Som kan läsa och kommentera. Testa mig själv om jag verkligen kan skriva. Att knyta ihop. Jag vill egentligen skriva historier. Romaner, noveller, krönikor. Den här bloggen blir början på det. Jag vet inte vart det barkar hän. Men det känns som ett äventyr. Följ med mig!